Svenska Mönster - Stinas blogg

Imorse tränade vi igen, August och jag.
Hopp! ner på bordet! Hopp! Upp på stolen igen. Traska över halva bordet för att peta till pennan och klick och pasta. Jäklar vad smart han är. Tycker jag och är stolt som en tupp. Snart ska jag prova med något annat än en penna, kanske bara visa med handen vad jag menar.
August har sedan suttit här bredvid datorn och sovit en stund, träning är uppenbarligen påfrestande. Förutom när han bestämde sig för att byta plats och sprang över tangentbordet och lyckades sudda ut ett jättelångt email jag skrev på till en kompis. Som tur är finns ångra-knappen. Fågeln har nu placerat sig på skrivaren i fönstret där han kollar in människor, hundar och bilar som rör sig nere på gatan. 
August och datorn är ett speciellt kapitel. En gång gick äldsta dottern förbi datorn när August sprang över tangentbordet och lyckades få upp rutan med texten "Vill du verkligen radera hårddisken?" (kan hända att texten var en annan men innebörden var detsamma). Hon lyckades schasa bort honom precis innan han trampade ner Enter-tangenten....  
Många gånger har han dessutom skrivit kryptiska meddelanden i döttrarnas chatrutor på msn. Alla deras kompisar har nu lärt sig vem som är framme när bokstäverna blir totalt snurriga.

Jag läste med fascination och stort intresse (samt överstrykningspenna i högsta hugg) den amerikanska boken Clicker Training for Birds, Getting started, författad av Melinda Johnson.
Jag köpte enbart boken från Adlibris, men man kan också köpa ett fånigt set direkt från förlaget i USA på http://clickerpets.stores.yahoo.net/birdtraining.html  Författarinnan har också en mailnglista som jag är med i, fast för det mesta är inläggen där inte fullt så intressanta som jag hade hoppats på. Amerikaner har en underlig förkärlek för att skriva lååångt om nästan ingenting och kommer oftast inte till saken förrän i slutet.
I brist på större och rejälare papegoja bestämde jag mig för att testa på August. Liten men smart. Dock så pass till åren att han kanske inte var beredd på att lära sig nyheter. Tänkte jag. När jag väl kom på knepet och koordinationen, så började vi. Det går till en början ut på att få August att vidröra en pinne med näbben. I samma ögonblick han gör det så klickar jag och tar fram något gott som jag förvarat bakom ryggen (eller i alla fall utom synhåll för fågeln).  Först provade jag med en kinamatspinne av trä jag hittade i kökslådan. Hur dum får man bli? Han struntade ju fullkomligt i godiset och ville bara ha pinnen för att leka med och gnaga på. Sen hittade jag en gammal kaligrafipenna, av svart plast och med en vitt tipp längst ut. Då började han fatta galoppen, även om han först var skitförbannad för att han inte fick maten direkt. Högg efter pinnen, högg efter mina fingrar, låtsades bli rädd för klickljudet och sa riktigt fula saker till mig (dock inte på svenska). I ungefär 3 minuter. Det är ungefär vad tålamodet hos en fritt flygande nymfparakit klarar.
Nu har vi tränat 5-6 gånger. 3-5 minuter varje gång. "Ska vi leka?" säger jag och för det mesta kommer han direkt. Andra gången slutade han hugga efter mig och förstod precis vad han skulle göra. Vidröra pinnen fint med näbben, klick! och sen får man pasta! Som är det bästa den här fågeln vet. Efter det passet blev han så uppspelt att han satt på en stol och visslade överlyckligt på CanCan i två timmar... 3e gången fick jag honom att gå några steg för att nå fram till pinnen och nu senast hoppade han glatt upp och ner mellan köksbordet och stolsryggen, på kommando. Han tycker det är såååå roligt! Han får uppmärksamhet och vi leker tillsammans och har jättekul. Kul har vi i och för sig alltid haft med den här fågeln, men det här är en speciell kommunikation som både kan vara till nytta och nöje. Förutom att lära djuret tricks av olika slag (ni har väl sett papegojshower?) så kan man såklart träna till vettiga saker, som att bajsa bara på vissa ställen, bara gnaga på sina gnagpinnar, och kanske, kanske kan jag få August att inte vara så rädd för händer. Han är ju mycket tam, men vi får inte ta i honom med händerna - det är sedan han var liten det mest skräckinjagande som finns. Gärna pussar och små kramar, bara inte händer, brrrrrr.
Så småningom ska jag ta bort "mål-pinnen" och istället använda kommandosignaler. Det kan vara ett ord, eller ett tecken med handen. Belöningen får man dock aldrig ta bort.
Är du nyfiken på klick-träning - i samband med vilket djur som helst - ska du absolut ta en titt på Karen Pryors förlags böcker,  s k Clicker Books.
Och - är det någon som läser det här och har mer erfarenhet än jag så hör av dig! Skulle vara kul att höra om andras erfarenheter.

Min älsklingsfågel har blivit vald till Månadens Stjärna på www.gojskoj.se. Grattis August!